Alla de man inte är...

...eftersom man föddes just när och där man föddes, men som man kanske kunde ha varit eller blivit eller formats till om man hade fötts ett annat år, in i en annan era, och som man följaktligen kanske ändå bär inom sig - sidor och personlighetsdrag som skulle ha fått mer eller mindre utrymme i en annan tid..hm.... vart var jag nu....? Jo, DE kan man få en glimt av om man årsbokar sig själv. "Va?" säger läsaren. Gå till http://www.yearbookyourself.com, ladda upp en bild - och lek! Men gör det på morgonen eller förmiddagen när amerikanarna inte är vakna för sen blir sajten så överbelastad att man knappt kommer in.

Så här kul kan man ha - det är Otsi x 4. Åren ska enligt årsbokssajten vara 1950, 1964, 1966 och 1996. Klickar man på bilden blir den större.

Bild nr 2 från vänster är gjord utifrån ett alldeles äkta årsbokskort - 17-årig Otsi på gymnasiet år en gång i tiden (det blev för joxigt med originalbild med glasögon + glasögon i mallen man leker med). De tre övriga bilderna är egentligen ett & samma kort som är taget förra sommaren.

Eller, nästan så här kul kan man ha skulle jag väl säga för bilderna på årsbokssajten blir svartvita, så färgerna har jag lagt dit själv. Handkolorering är f ö både frustrerande och riktigt roligt och kan vara väldigt avkopplande att sitta och greja med. Jag har precis bara börjat försöka förstå hur det funkar. En intressant lite förbisedd konstform - se t ex http://www.digitalretouch.org/coloring.html

Gammal gitarrspelarfavorit...

...kommer här. En låt från 80-talets studentkorridor-år som var fyllda av musik och framförallt eget musicerande - företrädesvis i det trånga och tämligen äckliga köket med bruna skåpluckor och plasttapet med brunorange blommönster.

Alla sjöng och spelade gitarr, banjo, mandolin, tuba, tin whistle, bodhrán, bombard och mycket annat. Fast på bombarden spelade nog J bara en gång om jag minns rätt. Sen fick han mer eller mindre under hot lova att aldrig mer blåsa i den inom bebyggda trakter. Att ett sånt litet vackert instrument kan låta så starkt och gräsligt.

Irländskt, Brassens, Norrlåtar, Euskefeurat spelade vi och sjöng - allt från Whiskey in the jar till vackraste vackra Astridin valssi i moll. Och så denna släpiga nästan-swing förstås, med mannen med sammetsrösten. Den körde vi när vi spelade gatumusik en gång. Det var kul.

En av världens bästa melodier...

...kommer här, förstås framförd av Gitarhjälte Nr 1 Forever: Carlos Santana. Och OJ säger jag bara - vad mycket kul musik från den egna sedan länge ospelade vinylsamlingen jag återupptäcker på Youtube. Upp och dansa nu!!!