Klassikerna lever!

Sonen, 6-år, på veckans fiollektion: får i en kort paus en lätt frånvarande blick, sätter tankfull stråkspetsen i marken, lutar sig lätt mot stråken med benen lite i kors. Börjar - innan Lärare + Moder högljutt påpekar att en stråke inte håller för detta - cirkla runt densamma...
Förvånat/indignerat svar från Den Unge Mannen:
- Men jag gör ju bara som Gene Kelly i regnet....!?

...och nästa gång 4-åriga dottern - som vanligtvis mest gillar klassiskt Motown-sound - lyriskt börjar prata om en flicka med fin hatt och nån som "drar ner byxorna och dansar med pingviner" är det Dick Van Dyke och detta hon pratar om - se ca 1:50 in i filmen:

Om Shaun och några till

Den bok Otsi för närvarande somnar över på kvällarna är en deckare - Glennkill av tyskan Leonnie Swann (Eng version: Three bags full). Somnandet är emellertid inte bokens fel, för vem utom den ständigt trötta småbarnsföräldern skulle väl somna över något så oemotståndligt som en tysk deckare om ett gäng får som försöker lösa ett mord som utspelar sig på Irland?

Total fårförvirring utbryter när fårflocken en morgon hittar sin herde George död, genomborrad av en spade. Ulligt skarpsinne, fårlogik och får-livsfilosofi blandas när flocken med tackan Miss Maple i spetsen bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som har hänt:

"Han är död" svarade Miss Maple /.../ "Vi måste vara beredda. Förr eller senare kommer det hit människor. Vi måste titta efter vad de gör, lyssna efter vad de berättar. Och vi borde inte alla stå i en hög så här misstänkt. Vi borde bete oss naturligt"

Efter att ha gjort sitt bästa för att bete sig naturligt och tjuvlyssnat på de första människorna som kommer till brottsplatsen har fåren emellertid fler frågor än svar:

"Varför fotograferade de oss?" frågade Maude.
"Varför regnade det?" frågade Cloud.
"Varför kom Georg till hagen på natten?" frågade Heide. Maple nickade åt Mopple. Heide kikade stolt på Othello.
"Varför kom slaktaren hit?" frågade Maude.
"Vad vill slaktaren Lilly?" frågade Othello. Miss Maple nickade.
"Vad är ett testamente?" frågade Lane. Miss Maple nickade.
"När kan man beta igen där Georg har legat?" frågade Cloud.


Fallet måste lösas och fåren känner sig väl rustade för sitt uppdrag - George brukade nämligen läsa högt för dem så de är inte helt okunniga om hur människorna fungerar. En gång har han till och med läst en deckare för dem, så fårflocken känner sig väl insatt i hur ett brott bäst ska lösas...

Tänk er en blandning av Morden i Midsomer och Fåret Shaun från Ardman animations...

Shaun dök första gången upp i en annan Ardman-film - Wallace & Gromit-filmen A close shave från 1995. Det leranimerade fårets personlighet var emellertid av sådant slag att han behövde få mer utrymme. Våren 2007 visades den första av en rad kortfilmer med Shaun som huvudperson och Shaun har numera också en fin hemsida.



...om man spinner vidare på fårtemat drar man sig rask till minnes Veikko Huovinens Fårätarna(Lampaansyöjät) från 1972 - en roadmovie i bokform där två uttråkade medelålders finska herrar bestämmer sig för att leva äventyrsliv och rymmer från vardagslivet i stan för att dra på fårjägarturné i norra Finland. Deras praktiska kunskaper om fårtillredning och äventyrsliv i vildmarken är emellertid inte riktigt i nivå med deras vildsinta äventyrsdrömmar, och deras bild av sig själva som stråtrövare och nutida banditer stämmer inte riktigt överens med verkligheten visar det sig:

"Sepe kom fram till Valtteri. Där kurade Valtteri vid fåret han dödat, morgonblek, orakad, med blodsprängda ögon. /.../ Kumpanerna såg på varandra. De visste båda att ingendera hade slaktat får för att inte tala om andra djur. De kom från en helt annan livsmiljö. Att slakta ingick inte i deras uppfostran. Det håriga djuret i ljungen gjorde dem nervösa."

Under resans gång börjar de båda herrarna så småningom leva allt mer på snabbnudlar och sprit än på fårstekar. Inte låter de sig hejdas av detta då, och medan vodkan flödar löser herrarna världsproblem och diskuterar det obegripliga motsatta könet:

"Vilken kvinna är du kär i?" frågade Sepe.
"Menar du kanske en kvinna i en viss trakt i allmänhet eller kvinnor som tillhör olika yrkesgrupper" ville Valtteri veta.
"Vilket du vill" sa Sepe svävande.
"Nåja, visst älskar jag kvinnorna i Pihtipuhta till exempel.
"Och säkert kvinnorna i grannkommunerna?"
"Visst älskar jag kvinnorna i Nivala, Haapajärvi, Kiuruvesi och också Pielavesi. Jag har ett rymligt sinnelag."

Den som gillar Arto Paasilinnas böcker och/eller Aki Kaurismäkis filmer kan nog känna igen tonfall och vändningar.

Boken har för övrigt satt spår i sin samtid genom att sprida kunskap om hur man tillreder rövarstek.

Som Damiel och Cassel, ungefär

Mycket pass har det varit denna den första arbetsveckan efter semestern. Många arbetskamrater är fortfarande lediga och vi som är på plats täcker upp så gott vi kan. Man går eller hastar hit och dit på bibliotekets barnavdelning bland högläsande vuxna och lyssnande barn i soffor och fåtöljer. Går in i en berättelse och ut ur den medan man går vidare och sen in i nästa. En slags litterär dopplereffekt - ni vet det där fenomenet som gör att signalerna från järnvägsövergången ändrar ton när man sitter på det framrusande tåget.

Just där, bland högläsarna och när alla röster och berättelser flyter samman i ett behagligt surrande tänker jag ofta på Damiel och Cassel - de rockklädda änglarna med hästsvans i Wim Wenders film Himmel över Berlin (Wings of desire, 1987).

"Filmen utspelar sig i Västberlin i slutet av 1980-talet. Två änglar strövar genom staden och iakttar och lyssnar till människornas tankar, utan att själva ses eller höras av någon. De har alltid varit i Berlin, de var där innan det fanns någon stad, kanske innan det ens fanns människor." Läs mer



Speciellt tänker jag förstås på scenerna från Berlins stadsbibliotek. Damiel och Cassel som vandrar omkring och hör människornas tankar, andra änglar i långa mörka rockar som tyst nickar hälsningar till varandra, lyssnar på människorna, iakttar och vakar över de läsande och funderande - men som inte har makt att ingripa. Den oroliga studenten. Den gamle mannen som försöker förstå vad som hände under kriget, vart allt och alla har tagit vägen. Barnet - pojken som till skillnad från de vuxna kan se Damiel, och hur de ler till varandra.

"Als das Kind Kind war...." - så börjar berättelsen. Det är Peter Handkes dikt Lied Vom Kindsein som går som en röd tråd genom filmen:

When the child was a child
It walked with its arms swinging,
wanted the brook to be a river,
the river to be a torrent,
and this puddle to be the sea.

When the child was a child,
it didn’t know that it was a child,
everything was soulful,
and all souls were one.....

Och snart, men inte riktigt än, kommer Damiel att gå ut från biblioteket, ut i den delade staden, och hamna på en liten sjabbig cirkus någonstans i Västberlin där en kvinna gör trapetskonster utklädd till ängel. Där händer plötsligt något som den uråldrige Damiel aldrig har varit med om förut.



(...men filmen då? Jodå - efter att ha sett den en höstkväll i Uppsala för väldigt många år och liv sedan vacklade vi ut ur biografmörkret - HJ och GS och jag. Jag var fascinerad och lycklig. HJ var tårögd och så inne i filmen att han ville prata tyska resten av kvällen. GS undrade vad den egentligen handlade om - två gubbar i rock som gick och pratade för sig själva och kunde vi inte gå och se en western istället?!)