Som Damiel och Cassel, ungefär

Mycket pass har det varit denna den första arbetsveckan efter semestern. Många arbetskamrater är fortfarande lediga och vi som är på plats täcker upp så gott vi kan. Man går eller hastar hit och dit på bibliotekets barnavdelning bland högläsande vuxna och lyssnande barn i soffor och fåtöljer. Går in i en berättelse och ut ur den medan man går vidare och sen in i nästa. En slags litterär dopplereffekt - ni vet det där fenomenet som gör att signalerna från järnvägsövergången ändrar ton när man sitter på det framrusande tåget.

Just där, bland högläsarna och när alla röster och berättelser flyter samman i ett behagligt surrande tänker jag ofta på Damiel och Cassel - de rockklädda änglarna med hästsvans i Wim Wenders film Himmel över Berlin (Wings of desire, 1987).

"Filmen utspelar sig i Västberlin i slutet av 1980-talet. Två änglar strövar genom staden och iakttar och lyssnar till människornas tankar, utan att själva ses eller höras av någon. De har alltid varit i Berlin, de var där innan det fanns någon stad, kanske innan det ens fanns människor." Läs mer



Speciellt tänker jag förstås på scenerna från Berlins stadsbibliotek. Damiel och Cassel som vandrar omkring och hör människornas tankar, andra änglar i långa mörka rockar som tyst nickar hälsningar till varandra, lyssnar på människorna, iakttar och vakar över de läsande och funderande - men som inte har makt att ingripa. Den oroliga studenten. Den gamle mannen som försöker förstå vad som hände under kriget, vart allt och alla har tagit vägen. Barnet - pojken som till skillnad från de vuxna kan se Damiel, och hur de ler till varandra.

"Als das Kind Kind war...." - så börjar berättelsen. Det är Peter Handkes dikt Lied Vom Kindsein som går som en röd tråd genom filmen:

When the child was a child
It walked with its arms swinging,
wanted the brook to be a river,
the river to be a torrent,
and this puddle to be the sea.

When the child was a child,
it didn’t know that it was a child,
everything was soulful,
and all souls were one.....

Och snart, men inte riktigt än, kommer Damiel att gå ut från biblioteket, ut i den delade staden, och hamna på en liten sjabbig cirkus någonstans i Västberlin där en kvinna gör trapetskonster utklädd till ängel. Där händer plötsligt något som den uråldrige Damiel aldrig har varit med om förut.



(...men filmen då? Jodå - efter att ha sett den en höstkväll i Uppsala för väldigt många år och liv sedan vacklade vi ut ur biografmörkret - HJ och GS och jag. Jag var fascinerad och lycklig. HJ var tårögd och så inne i filmen att han ville prata tyska resten av kvällen. GS undrade vad den egentligen handlade om - två gubbar i rock som gick och pratade för sig själva och kunde vi inte gå och se en western istället?!)